Förra söndagen anlände jag äntligen till Ungern, efter en 36 timmar lång resa med olika bussar och tåg. Min slutdestination skulle vara Medicina Valley, i bergen utanför den lilla byn Barnag, där jag skulle spendera veckan genom projektet Lakescape. Eftersom vi var fyra olika personer som skulle anlända till tågstationen i Veszprém vid olika tidpunkter hade vi bestämt en tid på eftermiddagen då vi alla skulle mötas upp, för att sedan åka den sista biten tillsammans i vår värd, Miklós, bil.
Det visade sig att stadskärnan i Veszprém låg ganska långt från tågstationen och med 32 grader i luften, stekande sol och med en stor resväska kändes den gedigna promenaden inte så lockande. Så jag valde att istället fördriva några timmar i staden Győr, där vi ändå stannat för att byta tåg.
Det första jag gjorde var faktiskt att hoppa in i en av de fotoautomater som fanns på stationen. Tänkte att det vore roligt att ha ett fysiskt minne av min alldeles första tågluff. Här började det faktiskt kännas (och synas) att jag sovit alldles för lite två nätter i rad. Men än var jag med i matchen!
Här kommer en liten faktaruta för er:
Győr är en av ungerns äldsta städer och bär på en rik historia, vilket också syns tydligt i stadens arkitektur och atmosfär. Staden är känd för sin barocka stil. Precis vid stadskärnan rinner floderna Rába och Rábca, vilka senare mynnar ut i Donau. Många cykelturister stannar i staden eftersom leden som går runt just Donau är ett populärt resmål. Győr är en stark industriknutpunkt men har även ett universitet vilket gör det till en studentstad med många levande och ungdomliga kvarter.
Jag kom som sagt dit på en söndag, vilket gjorde att det stod Zarva på varje dörr jag gick förbi. Det var inte svårt att förstå att det ordet betyder ”stängt” på ungerska men mig gjorde det detsamma. Jag spanar hellre efter fina detaljer än på prylar.
Dessa trånga, små gränder tillsammans med den stekande hettan gjorde verkligen att känslan av att ”vara nere på kontinenten” förstärktes.
Jag behövde få lite mat i magen och bestämde mig för att slå mig ner på en till synes välbesökt restaurang. Alltid svårt att välja ställe tycker jag och nu ska ni få höra en liten berättelse om något som är så typiskt mig att det inte är klokt.
Den, till synes, populära restaurangen hade en uteservering precis utanför byggnaden samt ännu en uteservering på andra sidan gågatan. Servitriserna passerade mig således flera gånger om när de bar ut måltider till de som satt ute på torget. Trots att jag stod där vid ingången, där den lilla menyn som alla turister kan glutta i placerats, var det ingen som tog notis om mig. Efter en stund haffade jag tag i en av de förbipasserande som sa att jag bara skulle välja ett bord själv och slå mig ner (för så var tydligen praxis här). Jag gjorde som jag blivit ombedd och blev sittande där en bra stund innan en barsk servitris började hojta till mig på ungerska. Jag förstod att hon nog frågade om jag beställt men när jag började prata engelska vände hon på klacken och försvann. När hon senare kom tillbaka hade hon en meny i sin hand som hon i princip kastade iväg, mot mig likt den vore en frisbee, samtidigt som hon raskt kilade vidare mot ett annat bord. Jag vågade inte annat än att fort som attan beställa det som lät mest aptitligt och pålitligt. Vad jag fick? En gigantisk, avlång tallrik med ett tjugotal skalade, kokta potatisar. Ovanpå två panerade fiskfiléer och en liten skål med remouladsås vid sidan om. Det var en enorm portion som smakade absolut ingenting alls.
Sådär blir det alltid för mig. Haha. Så numera har jag insett att tricket är att jag ALLTID ska beställa samma sak som mitt sällskap. Synd bara att jag inte hade något sådant denna gång… Nåja, mätt blir man ju ändå alltid på potatis.
När jag ätit upp (eller haha alltså jag åt ju inte UPP för 20 potatisar är lite väl mycket även för mig) var det dags för mig att vandra tillbaka till tågstationen. Till skillnad från lyxtåget jag åkt med när jag kom till staden (det där man fick matservering till sin plats) möttes jag nu av en annan slags komfort. Tåget skulle snart komma att bli totalt fullpackat och utan någon slags A/C förvandlades det omgående till en egen liten bastu.
Jag visste det inte då men den här sträckan kallas för Bakony Express och är omtalad för att vara oerhört naturskön och ganska galen. Sträckan är nämligen inte elektrifierad och det skumpar och far samtidigt som man passerar över rangliga broar mellan djupa dalar. Att det inte finns någon elektricitet innebar också att vid varenda liten stationsbyggnad, av slaget ovan, sprang det, så fort tåget rullade in, även ut en…
liten tågvärd i uniform som var tvungen att manuellt ge grönt ljus för avfärd. Så gulligt!
Efter två timmar av det rytmiska dunkandet från rälsen var jag framme i Veszprém. Det visae sig att mina skaparkollegor skulle anlända först senare under kvällen så vår värd, Miklós (senare även omnämnd som Miki), och jag begav oss ensamma hem till deras Medicina Valley.
Jag behövde få sträcka lite på benen, efter den långa resan, och begav mig upp på berget för att spana in den makalösa ustikten. Där nere ligger den, sjön Balaton, som vi alltså var på plats för att skapa kring.
Något skapande orkade jag dock inte tänka på denna dag. Miklós och Kitti hade haft en grupp dansare som använt deras yurt, det gigantiska tältet där jag och Jasmina skulle komma att bo under veckan, så under tiden som de packade ihop sina saker satt jag bara och gjorde precis ingenting. Ganska exakt samma sak som jag gjort majoriteten av alla de där timmarna på tåget. Fy sjutton vad skönt det är när man väl hamnar där. När semesterkänslan kryper in på en och man (läs: jag) inser att det där med att vila inte är så dumt ändå.
När yurten var ledig började jag installera mig. Käkade några helt otroliga svarta körsbär jag köpt under min dagsutflykt och sen stupade jag i säng.
Förebedde Jasminas säng åt henne eftersom det skulle vara mörkt när de anlände men sa till Miki att ”jag kommer ju givetvis vakna när hon kommer”. Den natten drömde jag att jag pratade massor av svenska med henne och tyckte, när jag vaknade, att det var lite märkligt. Dels att jag kunde drömma om någon jag aldrig träffat men också varför jag inte förstod att vi inte kunde kommunicera på mitt språk. På morgonen sa hon ” Good morning friend! You didn’t wake up when I got here but you were talking to me a lot in your sleep!”. Hehe, så det var visst inte bara en dröm då.
Nu var äntligen alla på plats och arbetet kunde börja. Men mer om det i nästa inlägg!