Godmorgon godmorgon! Ännu en ny dag i Medicina Valley. Om du har missat varför jag tillbringade en vecka här så blev jag antagen till ett residens här, anordnat av EU-projektet Lakescape. Det här var tredje dagen i Ungern och som du kanske förstår, av långbyxorna och hoodien på bilden, så hade vädret nu slagit om. Från 32 grader dagarna innan till ungefär 20. Man kan säga att vi bytte lite med Sverige, som istället fick en massiv värmebölja just de här dagarna.
Efter frukost tyckte vår värd Miki att vi skulle gå ner i dalen och titta på deras äldsta träd, en gammal lönn. När vi stod där sa Jasmina ”ni ser ut att vara med i ett band, låt mig ta ett foto”. Så här har ni oss – bandet 😀
Dagen innan hade jag insett att det gick att tälja mina små väggfåglar liggandes. Så på en saccosäck och med ett nytt sommarprat (denna gången av Kateryna Kisten) i öronen avverkade jag förmiddagens arbetspass.
”Vad är egentligen syftet med det här residenset?” kanske någon frågar sig. I korta drag: Lakescape är ett projekt som kretsar kring tre stora sjöar (Ohrid i Nordmakedonien, Balaton i Ungern och Vänern i Sverige) samt deras ekologiska och sociala utmaningar. Vi deltagare blev tilldelade varsin plats att åka till för att lära oss mer om sjön på just den platsen. Här är det även mening att vi ska arbeta fram en kollektion (ur vår egna proffesion) som på något sätt speglar eller kopplas till arbetet med sjön. Jag ska berätta lite mer framöver hur mina idéer och tankar går kring just det här. Men veckan är alltså fylld av besök till Balaton, föreläsningar och möten för att lära oss mer om sjön, massor av tid för eget arbete och…
En daglig workshop som vi alla turas om att hålla för varandra och allmänheten. Dagen till ära var det Marias tur. Hon är ursprungligen från Polen men studerar just nu, till produktdesigner, på Irland. För det här projektet syr hon egendesignade väskor av återvunnen segelduk (från lyxyachter) som hon dekorerar på olika sätt.
Till sin workshop hade hon förberett bomullstyg, som hon betat i sojamjölk, och färger gjorda på naturliga pigment som hon blandat med agar agar för bindning.
Vi fick alla testa att måla på tygen med de olika färgerna. Det kom både barn och vuxna från byn och…
Konstverk skapades sannerligen!
Vi pratade bland annat om hur smart det vore att använda den här typen av färg som fingerfärg åt små barn. Eller för att göra konstverk i naturen – som att måla på trädstammar osv. Jag kände att jag verkligen vill testa det här med mina elever i slöjdklubben!
När alla konstverk låg för att torka ringde vår matklocka och signalerade lunch. Därefter hängde jag på mig ryggsäcken och traskade iväg mot den närmaste byn, Barnag. Jag tänkte att väl på plats här i Ungern behövde jag ju försöka göra det mesta möjliga av min vistelse genom att faktiskt se mig om lite också.
I denna lilla by, där bara strax över 100 personer bor, finns det två stora kyrkor. Detta är inte helt ovanligt här utan beror helt enkelt på att byn är indelad i olika trosinriktningar. Vanligast är katolska, reformerta och lutheranska församlingar och i just Barnag har de två första alltså varsin kyrka.
Några av de absolut vanligaste av exporterade grödor från Ungern är vete, majs och solrosolja – hence alla vackra solrosfält.
Trots de få invånarna har byn en mataffär (öppen mellan typ 6-13.30 alla dagar utom söndag) och på sidan av byggnaden satt denna karta över Balaton. Minns ni lavendelstaden Tihany, som vi besökte under vår första dag i landet? Det är den lilla halvön ni ser mitt i sjön.
Under min promenad tillbaka till gården föll regnet. Så välbehövligt för en bygd som bara osar av torka. Jag radade upp de naturfynd jag samlat på mig under min lilla vandring.
Gjorde mig en espresso och slog upp datorn för att skriva det här inlägget. Jag hade en idé om att blogga varje dag under resans gång för att fånga essensen och alla tankar och idéer direkt. Det skulle dock visa sig vara svårare sagt än gjort med lite svajigare internet än hemma. Så, när jag nu faktiskt plitar ner dessa rader har det gått 24 dagar sedan bilden togs. Jag vet inte alls EXAKT vad som rörde sig i den där hjärnan men en sak vet jag: jag ser lugn och lycklig ut – och det är verkligen vad den här resan gjorde med mig.
Jag valde att åka till Ungern med ett helt öppet sinne. Jag visste inte vad jag skulle vara med om eller hur det skulle kännas. Jag var oerhört stressad innan kring hur allt skulle lösa sig rent praktiskt under sommaren och hur jag skulle hinna producera en helt ny kollektion med produkter. Men väl på plats rann allt det av mig. Där fanns ingen stress utan bara ett ljuvligt lugn som var mitt att plocka med mig hem.
Förutom att göra det mesta av resan i form av att se mig omkring bestämde jag mig även för att tacka ja till allt som erbjöds mig. Jag ville åt varenda upplevelse och när vi fick höra att Diana, en granne till vårt värdpar, skulle komma förbi och hålla i ett yogapass (som varje vecka) på en och en halv timme tackade jag genast ja till att vara med. Som en person som lidit av prestationsångest i hela sitt liv finns det ibland fortfarande ett motstånd till att göra vissa saker (såna som jag inte är proffs på) inför andra människor. Men vem vill gömma sig bakom en sån blockering? Inte jag i alla fall!
Efter passet stannade Diana på middag och berättade för oss om sitt jobb. Hon har en gård med kor där hon och hennes sambo planterat ett hundratal egna körsbärsträd. Vi fick höra allt om kampen med att bevattna alla dessa träd samt att hålla alla kråkor borta från att sno skörden. Hennes primära sysselsättning är dock som massör men hon åker även kontinuerligt ner till stranden för att ”tatuera” folk (hon kallade det för body paint) med jagua. En teknik som liknar henna men där färgen utvinns från Genipa americana (en tropisk växt från Sydamerika) och som blir mörkblå eller blåsvart – vilket, enligt henne, passar bättre för människor med mörkare hudton.
Vi satt och pratade ända tills det blivit mörkt och då var det dags att säga godnatt och krypa till kojs. Jag kanske inte minns exakt vad jag tänkte eller kände man jag är säker på att det var en oerhört givande dag på väldigt många sätt, för tacksamheten över upplevelsen har inte lämnat min kropp än.