Hej! Jag har precis kommit hem från en helg i Lidköping, där jag återigen fick chansen att träffa det härliga gäng jag spenderade en vecka i Ungern med i somras, genom projektet Lakescape. Därför kändes det passande att plita ner några ord från en av alla de där dagarna på berget i Medicina Valley.
Under vår första morgon här dukades frukosten fram, precis som kommande dagar, som en liten buffé på ett sidobord. Vi tog det vi ville och slog oss ned tillsammans vid matbordet. Jag högg in på min gröt och tittade sen upp för att se hur de andra satt med händerna i knät och väntade. ”Bon appétit” sa vår värd och de andra började äta. Om jag skämdes? Ja, gud jag skämdes! Men… är det jag som lever för mycket i en småbarnsfamilj eller är vi i regel dåliga på den typen av tradition, som ett samlat ”smaklig måltid” erbjuder, i Sverige – alltså rent generellt? Även under den gångna helgen var det flera av deltagarna som sa samma fras eller ”enjoy” till mig innan jag började äta min mat (denna gången väntade jag dock på att alla var redo) – vilket fick mig att känna mig otacksam för både maten, jorden och sällskapet runt bordet. En liten fundering bara.
Dagen vi tittar på nu var en torsdag och den första ganska kyliga morgonen. I Sverige rådde värmebölja på över 30 grader men här gick vi klädda i långa byxor och kofta. Maria satt och målade en karta över området kring sjön Balaton med sina växtfärger och jag…
Hade spånfågelkurs på agendan! Som jag nämnt tidigare skulle vi alla hålla i varsin workshop för varandra under veckan här och även om jag är van vid att lära ut hur man gör spånfåglar så skulle det inte vara görbart här. Dels för att den planerade tiden för våra workshops enbart var 1,5 timme lång men också för att det skulle kräva att jag hade en packning på över 70 kilo med mig – vilket inte kändes så lockande med tanke på att jag tågluffade dit och hem.
Däremot så ville vår värd, Miklós, väldigt gärna lära sig detta fina och anrika trähantverk – så självklart ställde jag upp. Det spelar ingen roll om man har en eller åtta nybörjare som elever utan det tar ändå en heldag att göra de där två fåglarna som utlovas efter en kursdag. Att få se hans glädje när han vecklade ut vingarna till sin första fågel slog verkligen allt. Älskar arbetet med dessa bevingade små vänner så oerhört mycket!
Vid 11.30 gjorde vi dock ett avbrott i vårt arbete, för att istället lyssna till Jasmina – som var dagens riktiga workshopvärd.
Jasmina är en pappersmakare från Makedonien som framför allt specialiserat sig på ”fröpapper”. Hon arbetar alltså in fröer från olika växter i sina pappersprodukter, som vykort, för att de ska kunna få ett nytt liv den dagen de blir kasserade. För den kollektion hon arbetat fram inom vårt projekt valde hon att göra papper på sjögräs och alger från sjön Ohrid i Makedonien och Balaton i Ungern.
Att göra eget papper är både enkelt och roligt och den enda egentliga tröskeln är väl ramen med finmaskigt nät som behövs. Men kanske borde jag lösa en sån så att mina barn kan göra sina egna ritpapper framöver. Processen är som sagt väldigt okomplicerad i övrigt och så väldigt belönande!
Nästa steg var att addera olika element till vårt papper. Även här använde vi oss av naturliga färgpigment men även av växter från naturen. Jasmina visade ett papper hon gjort som hade ett så vackert mönster! På ett ark hade hon strött torkade blåklockor, sedan lagt ett till pappersark ovanpå och därefter lagt i press. Det färdiga alstret var ett där konturerna från blåklockorna trädde fram, i ett så sött mönster, på båda sidorna av pappret.
Det är så spännane att följa någon annans kreativa process, att få dyka in i deras proffession och föreställa sig hur deras yrkesliv ser ut. Trots att Jasmina arbetat med detta i flera år hade hon aldrig hållit i en kurs eller workshop förut och det var roligt att få se henne ta fram konceptet. För det spelar ju faktiskt ingen roll hur mycket man kan eller vet – ifall man inte har förmågan att på ett enkelt och inspirerande sätt förmedla det till andra.
Vi stannade nere i dalen och arbetade ända tills det blev middag vid 19.
Då plingade middagsbjällran och vi fick hugga in på den nyfångade aborre barnen i huset fångat i Balaton några timmar tidigare. Alla måltider vi åt var annars helt vegetariska och utan raffinerat socker. Jag skriver det som om det vore en stor grej men faktum är att jag inte äter på det sättet annars. Eller, klart jag äter vegetariskt men inte enbart och om sanningen ska fram har jag alltid varit en riktig sucker för fika och andra sötsaker. Men att bara äta på anvisade tider, inte ha tillgång till en affär och att inte få välja själv var verkligen en upplevelse i sig. Att det dessutom skedde med en närodlad och till fullo hemlagad kost var fantastiskt. Varje måltid en akt av tacksamhet och kanske kom jag här ändå lite närmare ett ”Bon appétit”.
Som vanligt var det ljust när vi satte oss vid bordet…
Och mörkt när vi till slut reste oss för att gå. Både ett tecken på att vi hade så mycket att säga varandra men också att det mörknar bra mycket snabbare i södra Europa än under sommarkvällarna hemma. Hemma. Ett ställe som fortfarande kändes avlägset vid kvällen i fråga, men som faktiskt bara låg en helg bort. Vad vi gjorde under våra sista dagar får du läsa om i kommande inlägg!