Godmorgon från en mycket glad och nöjd tjej! Nöjdheten berodde helt enkelt på att jag återigen vaknade upp…
I en hängmatta! Inte samma som sist (eftersom den gick sönder, som ni kanske minns) utan denna gång en med ett tillhörande myggnät. Det känns inte som att det var en speciellt myggig sommar alls i år men det kändes ändå skönt att få skydda sitt ansikte under natten. Eller såhär: det låter rimligt att skydda sitt ansikte men för någon med klaustrofobiska tendenser har det länge varit min värsta mardröm – men det gick så bra! Hence den nöjda minen.
Trots det mjuka uppvaknandet utomhus fanns det inte riktigt tid för någon vila. Idag var det min dag att hålla worskhop och jag behövde ge mig ut för att samla virke. Det visade sig vara lite knepigare än jag först trott för i bergets dal fanns antingen gigantiska ekar och valnötsträd eller små sköra skott. Till slut hittade jag en omkullfallen silverpil, som fortfarande levde, som fick bli materialet för dagen.
Jag antogs till det här projektet främst för mina idéer och meriter som spånfågelmakare. Men det är stört omöjligt att lära ut den tekniken på 1,5 timme samtidigt som det behövs så himla mycket verktyg till var och en… Så redan hemma i Sverige fick jag avfärda den idén och börja grubbla på något annat. Hade en idé om om att ta bort hela tanken på att faktiskt producera eller skapa något men det kändes så… fjuttigt och vagt. Eftersom jag ändå var den sista att hålla workshop visste jag att jag skulle ha lite tid på mig att känna in läget och valde att bestämma hur allt skulle bli väl på plats. Nu var det alltså dags och jag kände mig ärligt talat ganska nervös över ifall min idé skulle hålla. Om inte skulle det bli 1,5 timmar av total tystnad…
Det ringde i klockan uppifrån huset och jag avbröt mitt grubbleri för att fylla på med lite frukost. Att äta värmande mat efter att man sovit ute en natt är så ljuvligt! Denna krispiga honungsgranola gjord på bovete seglade direkt upp som en favorit på min frukostlista.
Omsvidad och klar och vet ni vad? Nu kör vi!
Jag visste att jag ville ha en eld som vi kunde samlas kring. Det kändes faktiskt som det viktigaste elementet av dem alla. Sen introducerade jag dem till berättarcirkeln som jag kallade för Whittling Stories. När vi marknadsförde workshopen för allmänheten (det dök upp fyra personer) skrev jag:
“Var och en får ett litet stycke trä och en täljkniv, och leds genom den meditativa processen att forma träet – långsamt, med händerna, medan samtalen tar form.
Det handlar inte om att skapa ett färdigt föremål. Det handlar om att minnas vad det betyder att arbeta med händerna. Att vara närvarande. Att lyssna – till varandra och till det material som naturen har format”.
Jag gav alltså alla varsin liten pinne i färsk pil och en täljniv. Jag började sedan att berätta vilka observationer jag gjort kring sjön Balaton de senaste dagarna. Hur alla, som jag pratat med, har lyst upp och berättat hur fina minnen de har av sjön. Hur de spenderat hela somrar där med sina familjer, hur man fått vara ett med vattnet på denna magiska plats. Men också hur de alla använt ord som “förr” och “då”. För nu har inte allmänheten tillgänglighet till sjön på samma sätt längre. Den rika och matkfyllda människan har tagit över, brett ut sig och stängt ute. Men… vad händer när vi inte längre har tillgång till platserna som en gång var till för oss att mötas på, platserna som bär på alla minnen och förenar oss med naturen?
Jag valde att parafrasera Håkan Hellströms låt Din tid kommer och sa “det finns en plats, jag vet att ingen bryr sig om den för den är bara min. Här, bakom ögonlocken, ser jag den så tydligt och jag skulle gärna tagit er dit om det gick” och sen berättade jag ett minne om en av mina förlorade platser.
Därefter visade jag hur vi kunde dekorera dessa pinna på olika sätt för att göra dem vackra trädgårdsdekorationer, till hårpinnar, trollstavar eller vad man nu vill. Gick runt och lärde dem lite vanliga täljgrepp och sen öppnade jag upp samtalet igen med ännu en berättelse.
Efter det tog det fart. Det både skrattades och grät för det blev verkligen en så vackert närvarande stund. Att tälja är mitt absolut bästa sätt att koppla ihop hjärta, hjärna och hand och det uppstår alltid magi i samtalen (antingen inne i själen eller högt med andra) när man tillåter att försätta sig i detta tillstånd tycker jag. Kanske är det också hela grejen med att alla är upptaget med sitt och inte tittar rakt på en när man pratar? Att man får lov att dela saker utan att känna sig betraktad.
Det blev så himla lyckat och efteråt förstod jag att jag närmat mig något nytt här. Ett grepp jag inte visste att jag varken hade eller saknade. Tacksam över att ha blivit utmanad att tänka lite utanför min egen box och…
tacksam över att ha fått göra det med människor som tog emot det så väl! Vår värd, Miki, kom fram till mig efteråt och sa “jag har befunnit mig i många liknande situationer som denna, men jag har aldrig känt att själen fått ta såhär stor plats förut”. Finaste jag hört!
När workshopen var slut dukade Kitti upp en fantastisk vegetarisk zucchinilasagne som vi glatt högg in på och sen hoppade vi alla in i bilen för nästa grej på agendan.
Vi skulle nämligen ner till Balaton igen för att medverka på en liten marknad, något som var en del av projektet. Så alla tog med sig de produkter vi tillverkat för projektet och så rullade vi nerför berget.
Vi stannade till på vägen för att plocka fikon direkt från trädet. Stora som päron var de!
Framme vid sjön insåg vi att det blivit någon slags… miss? Det var bara vi här. Med ett bord – mitt på stranden! Haha. Vad känner ni spontant, sugna på att köpa en fragil spånfågel att hålla koll på bland alla badleksaker och blöta grejer? Det blev med andra ord inget sålt för någon av oss under de timmar vi var här.
Men vi blev definitivt en erfarenhet rikare! Dessutom hade ju värmen äntligen återvänt så vi alla insåg att vi kanske borde ha tagit med badkläderna när vi ändå skulle fördriva tiden här några timmar. Men ingen av oss hade tänkt att vi ens skulle få tid med det.
Framåt eftermiddagen packade vi ihop igen och när vi kom tillbaka till bilen stod vi parkerade bredvid en trabant. “Trabant!!!” sa killarna och jag förstod ingenting, utan referensramar som jag var. De berättade för mig att det var en öst-tysk bil som alltid varit en del av deras barndom samt
“Väntetiderna på den östtyska folkbilen var mycket långa; ansökande kunde få vänta i upp till 15 år på en bil. Det var dock den enda bil som fanns att köpa utan att ha högre position i samhället. “
Tillbaka i Medicina Valley möttes vi av ett bord uppdukat för en typisk sommarkvällsmat. De flesta av oss skulle nämligen iväg och därför behövde vi bara peta i oss något litet. Det var musikfestival i stan och vårt värdpar hade barnvakt och skulle iväg och dansa. På vägen dit släppte de av…
… mig och Mark vid en liten landsväg och sa “uppe på den här kullen ligger en fantastisk liten vinbar med livemusik”. Så vi traskade upp och möttes av en man som spelade dragspel och den mest magiska utsikt någonsin. SÅ glad att jag bestämt mig för att försöka säga ja till så mycket som möjligt under den här resan, för att verkligen få den fulla upplevelsen.
Musiken, utsikten, vinet (lokalt odlat från regionen här kring Balaton), maten, sällskapet – ja, allt var toppen. Men det bästa av allt var faktiskt när vi traskade hem igen. Det hade hunnit mörkna och promenaden genom skogen tog nästan en hel timme. När jag började känna igen mig var det helt kolsvart i skogen och då såg jag något som lyste längst med stigen. Eldflugor! Bland det vackraste jag varit med om.
Vilken dag!