Hur mycket man än stannar upp och försöker vara i nuet så kommer man inte bort från faktumet att tiden går. Även om man älskar tillvaron man befinner sig i och vill att den ska vara lite, lite till så är en vecka bara en vecka – oavsett om man är hemma i Sverige eller i ett land långt borta.
Att vi redan var framme vid lördagen, som skulle bli vår sista hela dag i Ungern, var svårt att ta in. Det hade gått så fort! På dagens agenda stod dock något som vi alla sett fram emot väldigt mycket, så låt oss dyka in i det istället.
Jag var, som vanligt, uppe med tuppen och bestämde mig för att inleda dagen med en sista iskall dusch. I Medicina Valley hämtas allt vatten från en källa i berget och det är så kallt och underbart att dricka rakt från den stridande strömmen. Men från samma källa kommer även vattnet som forsar ur skogsduschen, vilket gör att varje tvagningstillfälle även det är just iiiiskallt.
Efteråt: oerhört nöjd med min insats (som den badkruka jag är) och glad för att just det var sista gången jag behövde utsätta mig för en dusch av det där slaget.
Läste lite i en medhavd bok under tiden som jag väntade på att mina residensvänner skulle vakna. Kändes så märkligt att återigen läsa svenska ord när jag under en hel veckas tid enbart omgett mig av att tala engelska. Till slut skedde ju även alla tankar inuti huvudet på engelska. Som ni ser så gassade solen och snart släntrade övriga deltagare in till matplatsen där…
… Kitti dukade upp ännu en magisk frukost. Är det inte konstigt att inget av detta skulle smaka lika gott hemma i Sverige? Kanske inte ens lika gott i Ungern om jag behövde duka fram det själv. Jag har nämnt det förut men känslan av att inte ha fri tillgång till mat och istället bli serverad det var så märkligt frigörande. Att inte ta för givet och behöva visa en större tacksamhet mot handen som lagat det kändes bra i hela kroppen.
Vi hade som sagt ett mål med dagen och hoppade in i bilen så fort alla ätit färdigt. Ser du en väg här? Nej, inte jag heller! Blev minst sagt förvånad när Miki bara styrde raka vägen över stubbåkern såhär, hehe.
Vårt utflyktsmål var Valley of arts och såhär beskriver de själva festivalen:
Since 1989, the Valley of Arts has been a celebration of creativity, showcasing a wide spectrum of music, theater, dance, fine arts, literature, and gastronomy. During the festival, the villages turn into vibrant cultural hubs where visitors can wander through historic streets, attend performances, and participate in creative workshops.
Festivalen anordnas i byarna Kapolcs, Taliándörögd samt Vigántpetend och under veckan då den pågår går det bussar mellan alla ställena. Det var verkligen riktig festivalstämning överallt och bybor och markägare upplåter ofta sina trädgårdar och åkrar till deltagare att tälta på under den här veckan. Vår värd Miki berättade att många familjer faktiskt tjänar så pass bra på detta, under veckan för Valley of arts, att de kan leva på det resten av året.
Vi köpte dock inga festivalpass och tog därför varken del av workshops eller konserter (Franz Ferdinand var headline) utan strosade bara runt på den enorma hantverksmarknaden.
Ingen av oss shoppade speciellt mycket (trots att det mesta var extremt billigt) men vi tyckte det var lustigt att vi alla köpte något från det absolut första ståndet vi passerade 🙂
Solen gassade som sagt så vi stannade för lite proviant vid ett fik som hade en hustax <3 Mark, bokbindaren och konservatorn som numera bor på Irland, är ju från Ungern och hade varit på Valley of arts många gånger förut. Så han kunde tipsa oss om alla de bästa ställena, vilket var lyxigt!
Viktig skylt i ett land vars regim inte riktigt signalerar samma öppenhet.
Efter några timmars strosande kände vi oss mätta på intryck och började längta hem till ”vår” lilla bergsby igen.
Kitti hade lagat curry som satt som… hjälp mig här – säger ni EN smäck eller ETT smäck? Jag tycker absolut att en låter bättre men ser ju att de flesta skriver ett. Hm….
Jag radade upp alla mina fynd. Strax under 300 svenska kronor betalade jag för rubbet. Galet!
Jag hade redan under min första dag bestämt mig för att verkligen göra det mesta av den här resan. Att tacka ja till allt som erbjöds och att försöka lära känna och ta del av det som fanns runt omkring. Den enda egentliga sevärdhet som fanns här på berget var en slottsruin och eftersom det här var min sista hela dag i Ungern var det bara att börja traska, om jag ville hinna se den.
Glad tjej som trodde att jag var på väg till en magisk plats!
Ruinen var väl vad jag hade trott men hela upplevelsen uteblev lite då det visade sig vara ett tillhåll för väldigt många campande familjer. Så överallt på denna underbar höjd stod det bilar och tält samtidigt som stora sällskap flockades runt grillar med skräp liggandes överallt runt sig. Oh well!
Det blev några timmars promenad och när jag kom tillbaka stod middagen redan till buds.
Familjens yngsta medlem kom tillbaka från hönshuset med dagens fångst och visade oss glatt vad han hittat. Under resan var detta nog det tråkigaste för mig; att inte kunna kommunicera med barnen.
Vi satt kvar länge vid bordet och sammanfattade våra upplevelser och tankar kring vårt residens. Är du, som läser det här, fortfarande osäker på vad allt faktiskt gick ut på är du inte ensam. Haha. Men som en del av uppmärksammandet kring sjöarna, och dess hotade status, fick vi i början på veckan en guidad meditation som kretsade kring sjön Balaton skickade till oss. Jag bestämde mig för att ta revansch på min snuvade slottsupplevelse och traskade återigen upp för berget.
Stannade på platån med den här otroliga utsikten och lät meditationen guida mig på en resa ner i sjön.
Min sista kväll i Ungern hade inte kunnat få ett vackrare slut! Morgonen därpå skulle jag och Miki hinna med ett sista litet äventyr innan det var dags för oss fyra utbölingar att bege oss hem. Men mer om det en annan dag!