Godmorgon! Här sitter jag i arla morgonstund och väntar på att Miki ska möta mig vid bilen, så att vi kan ge oss ut på dagens äventyr.
Han berättade nämligen för oss att det på söndagsmorgnarna är en jättestor loppis inne i stan och frågade om vi ville hänga på. Jag skulle ju, som bekant, säga ja till alla upplevelser som erbjöds under den här veckan (och tackar väl sällan nej till en loppis rent generellt) så jag valde alltså att haka på!
”Titta där” sa han och pekade ut ett stort storkbo på några elstolpar vid sidan om vägen. Jag oooh:ade och aaah:ade och var tvungen att fota. När vi senare under dagen passerade förbi samma ställe med resten av gänget pekade jag ut boet för dem. Ingen var imponerad, haha!
Marknaden som vi sen kom fram till var en salig blandning mellan knallar och ren och skär bakluckeloppis. Det måste ha varit minst 200 säljare och oerhört många hade kläder liggandes på marken såhär i fullkomliga DRIVOR.
De flesta handgjorda prylar jag hittade var souvenirer från andra länder, vilka jag lät vara kvar. Även det här gigantiska tråget fick stanna på platsen.
Med mig hem följde istället två äldre vita blusar (ej från marken utan de hängde på en klädställning), en skål (köpte egentligen två men tappade den ena, på marknanden, så att den gick sönder…), en mugg som visade sig stinka rök så in i bomben och sen en liten korall.
När vi kom tillbaka till Medicina Valley var alla vänner vakna och redo för avfärd.
En sista, gudomlig, frukost på uteplatsen med golvet jag någon gång vill ha på en egen, framtida, uteplats.
Ett sista hejdå till den lilla yurt som varit min och Jasminas boning under veckan.
Sen for vi upp till stenhuset, där Mark och Maria sovit, för att hämta även deras packning innan vi alla…
Lite motvilligt hoppade in i bilen för att rulla in mot tågstationen i Veszprém. Jag hade hängt en spånfågel i Mikis backspegel och bestämt mig för att en gång för alla börja tillverka de där små fåglarna jag talat om så länge. Det hade gått mer än ett år sedan jag hängt en i min och spånfågelmakaren Lars Göran Halls backspegel men ändå kom jag aldrig igång med produktionen. Nu kändes det som att det var dags! Och så föddes lyckofågeln.
Att säga hejdå till platsen uppe på berget var svårare än att vinka av människorna jag spenderat veckan tillsammans med. Anledningen till det var att vi alla ju skulle träffas igen i Sverige bara en månad senare. Faktiskt så himla skönt att kunna säga ”vi ses snart” istället för hejdå.
Maria och jag skulle åt samma håll då mitt första tåg på den långa resan hem skulle gå inifrån Budapest och hon skulle stanna där några nätter för att träffa kompisar. Maria är ursprunligen från Polen, pluggar just nu på Irland men har även varit utbytesstudent i Ungern och då bott inne i just Budapest. Så jag bad henne visa mig så mycket hon bara hann innan mitt tåg skulle avgå.
Först av allt tog vi sikte på hennes favoritcafé Vai (som betyder smör) där de serverade croissanter i en mängd olika varianter. Vi tog ett gäng att dela på för att få testa några olika och den med valnötter och äpplen var utan tvekan favoriten.
Efter att ha levt helt avskärmade på ett berg i en hel veckas tid (och utan ett korn raffinerat socker i den serverade kosten) var det ganska mycket att ta in. Att bara sitta där och titta på söndagsstrosande människor var liksom tillräckligt.
När vi började röra på oss igen tog vi en tur förbi den enorma saluhallen. Den var dock söndagsstängd och skyltar med ordet ”zárva” mötte oss överallt.
Vi gick över bron från Pest-sidan över till Buda och jag bad självklart Maria ta en bild på mig, som den turist jag var.
Snart blev det även dags för oss två att avsluta vår tur i Budapest och säga tjingeling och på återseende till varandra.
Jag hade en 32 timmars resa framför mig som flöt på bra genom både Ungern och Österrike. När vi passerade den tyska gränsen hade det blivit natt och vi gjorde ett stopp för att gränspolisen skulle kunna patrullera tåget. Strax därefter stannade vi igen eftersom det visade sig att tåget gått sönder. Efter ett byte till ett annat tågset missade vi vår anslutning till Hamburg och fick ta ett nattåg som adderade en hel del timmar till vår resa.
Dessa missöden gjorde att varenda inplanerat stop för inköp av provianter missades och när jag 10 på förmiddagen, 18 timmar efter att jag senast ätit något, fick chans att haffa en macka var lyckan total!
Vädret var lika grått och glåmigt som på vägen ner men att åka tåg (trots missöden och förseningar) är verkligen det bästa jag vet!
På vägen ner tyckte jag att jag resten en halv dag bara för att ta mig till Köpenhamn men så fort vi nu rullade in i den danska huvudstaden kändes det som att jag var hemma. Så, så nära!
I Helsingborg väntade min mamma med en kasse mat som skulle hålla mig både mätt och omhändertagen hela vägen hem till Karlsborg. Den här gesten var så himla fin och välbehövlig, blir lite tårögd bara över att tänka på den nu faktiskt.
Och så var jag hemma igen! I mitt lilla, älskade Karlsborg. Nästan 70 timmar på tåg, ett helt äventyr i Ungern, många nya vänner och kreativa uttryck. Vilken vecka! En sån möjlighet. Kommer aldrig glömma det och bär med mig långt fler insikter och lärdomar än vad som kunnat rymmas i dessa små inlägg. Men det har varit viktigt för mig att skriva dem, inte för att de handlar så mycket om spånfåglar egentligen (för det gör de ju inte) utan för att det var just fåglarna som ledde mig hit. Tacksam för det varje dag!